Vägen hit

Efter vissa smärre missöden som min storsinthet hindrar mig från att nämna har jag nu anlöpt Afrika. Flygningen var från en rent visuell synpunkt tilltalande. Länge var jag övertygad om att fönsterrutan i realiteten var en projektion av Google Earth. Jag vaknade upp med den meandrande Kongofloden över styrbords halsar och drack te över Angolas östliga Moxicoprovins i förhoppning om att UNITAs luftvärnsbatterier verkligen hade tystnat sedan Jonas Savimbi mördades strax under mina fötter sex år tidigare. I den mån man kan tala om rättfärdiga mord så var detta ett sådant. Savimbis död innebar slutet på Afrikas segdragnaste inbördeskrig och sedan fredsslutet har Angola haft en formidabel utveckling. Efter vad jag har hört beger sig nu alla människor söder om Sahara som har kapital på fickan med en revolver nedstucken i brallan till Luanda för att investera. Fram tills vi flög in över Johannesburgs shanty towns tänkte jag att det kunde ha varit kul att stanna till i detta Afrikas vilda västern men när väl hjulen fälldes ut över Oliver Tambo Airport hade jag förlikat mig med mitt öde. Jag hade ju ändå jobb och bostad på annan ort.

Väl i Johannesburg tog jag Ivoire Airs propellerflygplan med ett trettiotal andra människor norrut till Gaborone. Jag satt bredvid en kille som just återvände hem efter att ha arbetat i London i tre år som investeringsbankir. Hans föräldrar var boskapsskötare och knappt läskunniga medan han själv arbetade med riskkapital i City. Bara det säger något om vilken resa Botswana landet har gått igenom. Från att ha varit ett av världens fattigaste länder för fyrtio år sedan, med två högstadieskolor och inte mer än fem kilometer asfalterad väg har man nu den högsta levnadsstandarden söder om Sahara. Vi drack väldigt mycket vin, jag och investeringsbankiren, och innan vi skiljdes åt lovade jag att följa med honom ut i bushen vid ett tillfälle. Landningen gick bra, vilket är föga förvånande med tanke på att de ivorianska piloterna lär ha fått en hel del flygtimmar under det i hemlandet nyligen avslutade inbördeskriget. Tulltjänstemännen vinkade i vanlig ordning in mig i enskilt rum, mitt oskyldiga anlete till trots. Väl där befanns jag harmlös och släpptes in i landet. Befann mig sålunda i Afrika, konstaterade jag med ett leende på läpparna, innan jag knöt slipsen på flygplatstoaletten och begav mig till arbetsplatsen.