No direction home

Det har varit några intensiva dagar, varför jag syntes mig förtjänt av en stunds stillhet igår kväll. Sålunda satte jag mig på en bar efter jobbet för att koppla av en smula. Liksom för att låta omständigheter och realiteter sjunka in en aning.

Jag var inte riktigt säker på hur jag skulle hitta hem men det kändes ändå ganska lugnt ändå eftersom jag hade fått numret till en taxichaufför som tydligen skulle veta var mitt hus låg. Väl så, tänkte jag, beställde en botswansk lager och bläddrade i The Gazette. Det var en ganska trevlig bar, kunder och glas kom och försvann om vartannat. När jag väl lagt upp mina pulamynt på disken och ringde taxichauffören för att ta mig hem hade jag svårt att förstå honom. Mottagningen var bristfällig och han talade dålig engelska med många ord på Setswana (folk brukar blanda olika språk ganska friskt när de talar med varandra). Jag förklarade vem jag kände och att det var deras hus jag hyrde. Han frågade gång på gång hur jag hade fått hans nummer och ursäktade sig för att han inte kunde köra mig (but mister, I am very sorry but I am in Francistown now and I cannot drive you…) och gav mig istället numret till sin kusin, som det visade sig, inte överhuvudtaget talade engelska.

Jag gav upp och viftade in en bil som kördes av en nyanländ invandrare från Zimbabwe som inte kan ha varit mer än sexton år gammal. Så svårt kan det ju inte vara att hitta hem. Jag förklarade att jag inte kunde adressen men ville åka till ett hus somewhere in Northeastern Broadhurst, a house with a blue gate, I will recognize it once we’re there, osäker på om någon av de uppgifter jag lämnade stämde. Således körde vi runt, först en timme runt Broadhursts alla gränder. Jag ursäktade min bristande lokalkännedom med allt sämre skämt …You see it wasn’t this dark when I was here last time eller …I bet you take me for a tourist by now, hu?

När jag till slut började tveka på om grinden verkligen var blå stannade han bilen och sade Now Mister, we go home to my house fuel gas and think. När jag något skamsen erbjöd mig att betala en tank på en bensinstation klappade han handen mot den spruckna instrumentpanelen och förklarade att we got better fuel at home, med en stämma så förlåtande att Jesus själv skulle låta som Janne Josefsson i jämförelse. Vi körde ett tag innan vi kom fram till hans hus, där vi tydligen skulle vänta på en av hans kompisar som jobbade på en bensinstation och således kunde sno med sig en dunk bensin hem. Han skulle bara sluta sitt skift först och äta något på vägen hem. I väntan på drivmedel hälldes te upp i plåtmuggar och den andra killen som bodde i huset började givetvis prata fotboll.

- Europe, hu? You like Manchester or perhaps Arsenal?

- Not so much. GAIS is my team.

- They play in Champions League?

- Not yet. But we are heading there. Right now the team is too unbalanced. No good striker.

- I see. A good team must have balance. That is why Botswana always loose. No good striker either. But who is the most famous player in your team?

- Puma Holmberg, named like the American cat. Unfortunately he retired.

- I am sorry to hear that.

Efter ytterligare några kilometer på mörka gator svalde jag till slut stoltheten, ringde ambassadören och förklarade min belägenhet. Hon var mycket förstående och tyckte det var precis lika komiskt som jag själv. Vi åkte hem till henne och drack ytterligare en kopp te innan hon kollade upp adressen och körde mig hem. Väl i mitt hus försökte jag fruktlöst somna. Jag hade druckit för mycket te.

Det bästa med historien är att det senare visade sig att jag hade fått fel nummer till taxichauffören som skulle ha kört mig hem från baren. Således var det en fullständig främling i Francistown, otaliga mil härifrån, som beklagade sig över att han tyvärr inte kunde köra mig hem. Det säger ganska mycket om hur vänliga folk är i det här landet.