Vägskäl

Lobatse ligger inte mer än en timmes bilväg från Botswanas huvudstad Gaborone och är ändå en väldigt annorlunda plats. Man kör rakt söderut från huvudstadens sönderbända halvöken, förbi Kgale Hill där vägen smalnar av, marken blir grönare och babianer sitter vid vägkanten. De kliar sig förstrött i armhålorna medan bilarna susar förbi och är så där blasé som bara babianer kan vara.

Efter ett tag närmar man sig Lobatse Township, som ligger uppkrupen på kullkanterna. Det finns inte mycket att se, några sydafrikanska butiker, en järnaffär, någon skomakare och kvinnor som säljer butternuts. Det är en stad som få åker till men många reser igenom. I dess mitt finns nämligen det vägskäl som är navet i Södra Afrika.

Svänger man åt höger gör man bäst i att ha dricksvatten och bensindunk i bagageutrymmet. För inte före efter tusen kilometer genom ändlös öken på Transkalahari Highway kommer man fram till Namibias huvudstad Windhoek, sannolikt utan att träffa vidare många människor på vägen. Skulle man istället svänga åt vänster kommer man till Johannesburg och Soweto, Sydafrikas bultande hjärta, där en bibel och en Colt .45 är det enda försäkringsskydd som står till buds. Lite längre bort ligger Swaziland, det enda landet i världen med fler HIV-smittade än Botswana, där bortom Mozambique och sedan Indiska Oceanen.

Skulle man istället kör rakt söderut är man alldeles strax framme i Mafikeng, så fort man passerat gränsen. Vad jag har hört skall det vara ett ganska sömnigt ställe. Men Mafikeng var den stad varifrån Britterna styrde Bechuanaland, det som sedan blev Botswana, av den enkla anledningen att det inte fanns en enda stad i Bechuanaland att styra området från. I Mafikeng hade britterna så fullt upp med att spela krocket och blanda sin Gordon’s Dry med Tonic att de inte orkade bry sig om att göra Bechuanaland till en koloni. Området kallades något vagt för ett “protektorat”. Där fanns ju ändå inget annat än öken och bushmän. Därför sågs det i Mafikeng mest som ett dåligt skämt när några betswanahövdingar ville förklara självständighet. Dom får väl skylla sig själva, sade administratörerna i Mafikeng, spelade ytterligare ett parti bridge och fortsatte recitera Byron för varandra.

Det brittiska protektoratet Bechuanaland år 1887

Vid tiden för självständigheten, år 1964, fanns det bara fem kilometer asfalterad väg i det nya landet Botswana, från gränsen och halvvägs till Lobatse. Tre år senare hittade man diamanter under öknen och de före detta administratörerna i Mafikeng fick anledning att ångra sig. Därifrån, från mitten av sextotalet och fram till nittiotalet utvecklades Botswana till Afrikas kanske mest framgångsrika land, uteslutande tack vare diamantfyndigheterna. Det var också från diamantgruvorna sjukdomen kom, som skulle äventyra alla framsteg. Unga gruvarbetare tynade bort i helt vardagliga åkommor och det tog inte lång tid att konstatera vad deras försvagade immunförsvar berodde på. Men det är en helt annan historia.

Lobatse Township

Själv skulle jag inte till vare sig Windhoek, Johannesburg eller Mafikeng utan just till Lobatse, där den Botswanska högsta domstolen hade högtidlig invigning. Under en utdragen ceremoni med många högstämda tal, där jag hade äran att sitta bredvid Zimbabwes ambassadör, presenterades domarna i sina peruker. Sedan bilfärd till Botswana Meat Commission där jag träffade landets största boskapsägare. Även om man i Botswana talar lika tyst om hur mycket boskap man äger som man i Europa talar om sitt banksaldo så är det den allmänna meningen att han, i ett land där rikedom mäts i boskap är rikast utav alla.

Vad som föranledde mitt besök var att han uttryckt önskemål om att komma i kontakt med Svenska lantbrukare och lära sig hur svenska bönder samarbetade för att därigenom kunna samordna den botswanska köttexporten. Med produktionskostnader som är lägre än Brasiliens hägrar Europamarknaden och han slängde statistik emot mig om hur mycket arbetstillfällen som kunde skapas medan vi hoppade in i hans jeep och körde mot ägorna. Vilt gestikulerande pekade han ut fornlämningar, tomatodlingar och anställda. Sedan diskuterade vi mul- och klövsjuka, handelshinder och skissade på en handelsdelegation till Stockholm medan han visade mig alla sina kossor.

Jag fick också tillfälle att prata en del med de anställda om hur de betraktade det faktum att de fick lönetillägg om de regelbundet hiv-testade sig, en modell som är unik bland arbetsgivare i landet. I vanlig ordning såg kvinnorna på preventionsarbete som något mycket positivt, i synnerhet som lönetillägget även utgick till de som testats positivt och hämtade ut sin bromsmedicin. Männen tyckte å andra sidan det var en förolämpning att det överhuvudtaget insinuerades att någon av dem kunde vara smittade. Te intogs sedan framför residenset innan jag vände åter till Gaborone.