Vägen ut

Mycket kan sägas om Afrikas snabbast växande stad, som ju nu också är mitt hem, men särskilt inspirerande är Gaborone inte. Få huvudstäder lär lämna så mycket i övrigt att önska vad gäller mötesplatser, intryck eller i egentligen vad som helst. Staden ligger på 1200 meters höjd, är fullständigt platt med undantag för en kulle i ena hörnet, är uppbyggd efter en ortodox rutnätsplan och saknar dessutom centrum. All kommers sker på ett antal parkeringsplatsomgärdade köpcentrum som ser ut precis som köpcentrum var som helst annars i världen. Bostadsbebyggelsen består genomgående av enplansvillor, även om standarden är högst varierande. En del hus är byggda av korrigerad plåt, andra i alla fall delvis av marmor. Fattig och rik skiljs åt av privata berlinmurar och elektriska stängsel. Något gatuliv finns inte att tala om, vägarna har inte ens trottoarer. Istället tar sig folk fram i sina bilar så snabbt som möjligt under varierande alkoholpåverkan. Mitt emellan Aids och svartsjukemord intar trafikolyckor en imponerande andraplats på listan över vanligaste dödsorsaker i landet. Om jag skulle jämföra den här staden med en annan plats ligger Los Angeles sjavigare stadsdelar väldigt nära till hands. Det är samma hus av papperstunna väggar, samma handeldvapen och samma avgaser. Det är samma känsla av att vara omgiven av desperados som lever här och nu och inte sedan.

Nåväl, det skall inte sägas annat än att även sådana städer kan ha sin diskreta charm och på det hela taget har jag trivts fint så här långt. Likväl kändes det som en befrielse att äntligen lämna Gabs City och bege oss iväg nu i fredags morse. Tillsammans med Marcello, min trombonspelande granne från Neapel som är i Botswana under något oklara omständigheter, hade jag smitt planer under ett antal dagar. Vi hade bägge två, oberoende av varandra, kommit fram till att vi för att stå ut behövde en utväg, ett andningshål, ja, någonting totalt motsatt den afrikanska storstaden. Således hade vi gemensamt, på jakt efter en fristad, vecklat ut den stora Michelinkartan över Södra Afrika på hans grovhuggna skrivbord. Tack vare ännu ett strömavbrott lystes kartan blott upp av ett stearinljus fladdrande sken, vilket skapade en skarpt dramaturgisk ljussättning. Vi sökte planlöst bland alla orter, vägar och namn. Slutligen fann vi en plats som kunde leva upp till våra förhoppningar. Rakt norr om där vi bor bredde nämligen Kalahariöknen ut sig över flera centimeter av kartan. Blotta namnet lovade att vi där kunde finna det vi suktade efter, det vill säga något väldigt annorlunda. Sandra, den portugisiska tolken från Moçambique instämde fullt i detta resonemang och anslöt efter att vi väl hade invigt henne i våra planer. Således beslöt vi oss för att tillsammans bege oss mot öknen på fredag morgon.

Kvällen innan avfärd hade vi packat trunken full med vattenflaskor, butternuts och bleckblåsinstrument. Lufttryck hade kontrollerats. Kylarvatten hade fyllts på. Khakiställ hade lagts fram. Grannens tupp hade sedan väckt oss alla runt fyrasnåret på morgonen. Redan innan utsatt tid befann sig samtliga på gårdsplanen. En begeistrad anda låg i luften. Efter en lika förvirrad som uppslitande kartografisk dispyt, som inte avgjordes före kompass införskaffats och majoritetsbeslut fattats rörande vilket väderstreck en kompass egentligen pekar åt, rullade vår jeep slutligen ut genom gallergrinden, bort genom Broadhursts morgontrötta gränder. Innan vi lämnat Gaborone bakom oss och kom fram till avtagsvägen mot Molepolole körde vi förbi informationsministeriet, vars orwellianska namn till och med skulle få den mest hårdnackade despot att rodna.

Därefter var det körning i två timmar fram till Molepolole, en stad ungefär som Gaborone, dock mindre och än smutsigare, sedan ytterligare en timme till Leth!lakeng, där vi fyllde på kylarvatten och införskaffade tidningar om vägförhållandena. Vägen därifrån fram till Salajwe vid Kalaharis port är nämligen allt annat än tillförlitlig och många är de som kört fast i den finkorniga sand som efter ett regnväder kan förvandlas till en lättflytande sörja som paraliserar varje försök till rörelse. Den sikhiske bensinmacksägaren, vars skäggväxt imponerade på oss alla, sade emellertid att vägen var bättre än på länge.

Så visade sig också vara fallet. Körningen gick strålande. Vi mötte inte en enda bil på vägen från Leth!lakeng till Salajwe, bara en och annan åsnedragen kärra. Mellan dessa byar såg vi många barn dra runt i stora grupper i iögonfallande avsaknad av äldre, sannolikt beroende på att Leth!lakeng med omnejd är hårdare drabbat av Aids-pandemin än de flesta landsändar. Föräldrarna är ofta i bokstavlig mening uppslukade av jorden. Innan vi kom dit hade jag hört historier om Peter Pan orphanages, samhällen där vuxna helt saknas. Uppenbarligen var det ett sådant gäng vi stötte på när vi väl kört igenom byn, ja faktiskt flera kilometer efter att vi passerat den dammiga byn Salajwe.

Det är egentligen omöjligt att förstå vad de gjorde där, på vägen som bara bär till ödemarken. Uppkrupna på en åsnekärra satt de i alla fall, ett tjugotal ungar i sex- till tioårsåldern som hoppade ner på vägen när de såg oss komma körande. De sprang sedan runt på vägbanan vilt tjutande, hoppade omväxlingsvis upp och ner och skakade hand med oss. Naturligtvis talade de inte engelska, sannolikt inte heller setswana. Men även om vi hade behärskat khalakhadi, deras eget språk, så skulle vi nog inte ha lyckats prata med dem. De var för vilda för att hålla ögonkontakt mer än två sekunder, fullt upptagna av att skratta åt oss, som de betraktade som ett vansinnigt roligt avbräck på den långa resan mot Neverland. Efter att ha underhållit dem ett tag körde vi vidare mot porten, med tio ungar springande i våra sandiga hjulspår. Redan lite efter lunch var vi framme vid Khutse, sista stoppet innan själva öknen.