San

Why am I here? Because my people love their land, and without it we are dying. Many years ago, the president of Botswana said we could live on our ancestral land forever. We never needed anyone to tell us that. Of course we can live where God created us! But the next president said we must move and began forcing us away.

They said we had to go because of diamonds. Then they said we were killing too many animals: but that’s not true. They say many things which aren’t true. They said we had to move so the government could develop us. The president says unless we change we will perish like the dodo. I didn’t know what a dodo was. But I found out: it was a bird which was wiped out by settlers. The president was right. They are killing us by forcing us off our land. We have been tortured and shot at. They arrested me and beat me.

I say what kind of development is it when the people live shorter lives than before? They catch HIV/AIDS. Our children are beaten in school and won’t go there. Some become prostitutes. They are not allowed to hunt. They fight because they are bored and get drunk. They are starting to commit suicide. We never saw that before. It hurts to say this. Is this ‘development’?”

Roy Sesana

Den här gröna skylten är det enda som markerar gränsen till Central Kalahari Game Reserve, södra Afrikas kanske mest omstridda plats. Sedan sju år har en infekterad konflikt pågått mellan ursprungsbefolkningen San och Botswanas regering om rätten till den här ofruktsamma marken. Sanfolket, eller bushmännen som de också kallas, vill fortsätta leva som samlande nomader i öknen. Samtidigt har regeringen varit angelägen om att sanfolket skall sätta sina barn i skolan. De måste lära sig de nationella språken och bli bosatta, hävdas det. Denna iver i att civilisera sanfolket har rent av gått så långt att regeringen engagerat betydande delar av armén för att jaga ut bushmännen ur Kalahari.

Nåväl, måhända har regeringens kampanj att rensa ut öknens oönskade element också något att göra med att man upptäckt stora diamantfyndigheter under Kalaharis sand. Dessa koncessioner har raskt sålts ut till sydafrikanska gruvbolag vars verksamhet drivits av andra intressen än rent antropologiska. Deras industriella kalkyler rymmer inga insektsätare i höftskynken. Skulle du själv vilja ha en ursprungsbefolkning som rände runt beväpnad med giftpilar i dina dagbrott?

Som utomstående framstår det som ganska märkligt att det överhuvudtaget har kunnat resas några frågetecken om vems mark det är. För ingen kan rimligtvis ha starkare grunder till att hävda ägande av ett landområde genom hävd än vad bushmännen har i förhållande till Kalahari. De var nämligen här först. Klara bevis finns för att san har levt på den här marken sedan åtminstone trettiotusen år, det vill säga tre gånger så lång tid som perioden sedan den senaste istiden.

Att sanfolket var här först gäller för övrigt inte bara Kalahari. Genetisk forskning visar att sanfolket är världens äldsta människor över huvudtaget. Varenda människa som finns på jorden kan spåra sitt genetiska ursprung tillbaka till detta folk, som en gång vandrade över hela den afrikanska kontinenten. Så småningom blev de undanskuffade till Kalahari, kontinentens minst gästvänliga område, där de levde som jägare och samlare, skyddade från omvärlden i tiotusentals år helt enkelt genom att inget annat folk kunde överleva här.

Fram till nittiotalet var det heller ingen som brydde sig om deras tillvaro inne i öknen. Någon enstaka antropolog kom emellanåt förbi för att undersöka hur de egentligen överlevde i en öken helt utan vattenreserver. Lingvister släpade in rullbandsspelare för att kunna fånga deras klickande språk. Men upptäckten av diamanterna i deras område förändrade som sagt allt. Bushmännen tvingades ut ur öknen, till så kallade relocation villages, där de för att överleva är hänvisade till regeringens allmosor. Sanfolkets möte med civilisationen har, precis som i alla andra fall där en ursprungsbefolkning skall tämjas, resulterat i kollektiv alkoholism och grasserande epidemier. Under de sju år som gått sedan tvångsförflyttningen har ödeläggelsen av deras kultur accelererat i rasande takt.

Jag var själv och besökte en av dessa relocation villages nu i helgen. Jag gick runt, pratade med folk så gott det gick via tolk och försökte ta in känslan av att se en kultur gå under framför mina ögon. Män som försökte sälja sina döttrar för sprit, undernärda barn, svårt aidssjuka föräldrar. Det säger väl sig självt att bushmännen inte är de högst prioriterade i fördelningen av bromsmedicinerna.

När jag gick runt där i den fyrtiogradiga värmen kunde jag inte låta bli att tänka på att måste ha varit precis så här det var i Nordamerikas indianreservat i slutet av artonhundratalet. Vart jag än vände blicken dukade en Sitting Bull undan för spriten. Säkert såg det heller inte särskilt annorlunda ut i Lapplands kyrkbyar. Utrotning är ju i grund och botten universellt, en mycket mänsklig process. Varhelst mänsklig civilisation har dragit fram har ekonomisk vinst skattats högre än de främmandes rätt att existera. Mänsklig utveckling har alltid inneburit marginalisering av de människor som saknar potential.

Om femtio år kommer sanfolket bara att finnas kvar på Europas antropologiska museum. Liksom alla andra kulturer som stötts bort på vår väg framåt kommer de endast att finnas kvar på ljudband och i bensamlingar, utställda för tillfälliga visningar i sällan besökta lokaler. Det kommer vara som om de aldrig funnits.

Vi andra lämnar dem bakom oss och drar vidare mot nya mål i en ständigt ljusnande framtid.