Why am I here? Because my people love their land, and without it we are dying. Many years ago, the president of Botswana said we could live on our ancestral land forever. We never needed anyone to tell us that. Of course we can live where God created us! But the next president said we must move and began forcing us away.

They said we had to go because of diamonds. Then they said we were killing too many animals: but that’s not true. They say many things which aren’t true. They said we had to move so the government could develop us. The president says unless we change we will perish like the dodo. I didn’t know what a dodo was. But I found out: it was a bird which was wiped out by settlers. The president was right. They are killing us by forcing us off our land. We have been tortured and shot at. They arrested me and beat me.

I say what kind of development is it when the people live shorter lives than before? They catch HIV/AIDS. Our children are beaten in school and won’t go there. Some become prostitutes. They are not allowed to hunt. They fight because they are bored and get drunk. They are starting to commit suicide. We never saw that before. It hurts to say this. Is this ‘development’?”

Roy Sesana

Den här gröna skylten är det enda som markerar gränsen till Central Kalahari Game Reserve, södra Afrikas kanske mest omstridda plats. Sedan sju år har en infekterad konflikt pågått mellan ursprungsbefolkningen San och Botswanas regering om rätten till den här ofruktsamma marken. Sanfolket, eller bushmännen som de också kallas, vill fortsätta leva som samlande nomader i öknen. Samtidigt har regeringen varit angelägen om att sanfolket skall sätta sina barn i skolan. De måste lära sig de nationella språken och bli bosatta, hävdas det. Denna iver i att civilisera sanfolket har rent av gått så långt att regeringen engagerat betydande delar av armén för att jaga ut bushmännen ur Kalahari.

Nåväl, måhända har regeringens kampanj att rensa ut öknens oönskade element också något att göra med att man upptäckt stora diamantfyndigheter under Kalaharis sand. Dessa koncessioner har raskt sålts ut till sydafrikanska gruvbolag vars verksamhet drivits av andra intressen än rent antropologiska. Deras industriella kalkyler rymmer inga insektsätare i höftskynken. Skulle du själv vilja ha en ursprungsbefolkning som rände runt beväpnad med giftpilar i dina dagbrott?

Som utomstående framstår det som ganska märkligt att det överhuvudtaget har kunnat resas några frågetecken om vems mark det är. För ingen kan rimligtvis ha starkare grunder till att hävda ägande av ett landområde genom hävd än vad bushmännen har i förhållande till Kalahari. De var nämligen här först. Klara bevis finns för att san har levt på den här marken sedan åtminstone trettiotusen år, det vill säga tre gånger så lång tid som perioden sedan den senaste istiden.

Att sanfolket var här först gäller för övrigt inte bara Kalahari. Genetisk forskning visar att sanfolket är världens äldsta människor över huvudtaget. Varenda människa som finns på jorden kan spåra sitt genetiska ursprung tillbaka till detta folk, som en gång vandrade över hela den afrikanska kontinenten. Så småningom blev de undanskuffade till Kalahari, kontinentens minst gästvänliga område, där de levde som jägare och samlare, skyddade från omvärlden i tiotusentals år helt enkelt genom att inget annat folk kunde överleva här.

Fram till nittiotalet var det heller ingen som brydde sig om deras tillvaro inne i öknen. Någon enstaka antropolog kom emellanåt förbi för att undersöka hur de egentligen överlevde i en öken helt utan vattenreserver. Lingvister släpade in rullbandsspelare för att kunna fånga deras klickande språk. Men upptäckten av diamanterna i deras område förändrade som sagt allt. Bushmännen tvingades ut ur öknen, till så kallade relocation villages, där de för att överleva är hänvisade till regeringens allmosor. Sanfolkets möte med civilisationen har, precis som i alla andra fall där en ursprungsbefolkning skall tämjas, resulterat i kollektiv alkoholism och grasserande epidemier. Under de sju år som gått sedan tvångsförflyttningen har ödeläggelsen av deras kultur accelererat i rasande takt.

Jag var själv och besökte en av dessa relocation villages nu i helgen. Jag gick runt, pratade med folk så gott det gick via tolk och försökte ta in känslan av att se en kultur gå under framför mina ögon. Män som försökte sälja sina döttrar för sprit, undernärda barn, svårt aidssjuka föräldrar. Det säger väl sig självt att bushmännen inte är de högst prioriterade i fördelningen av bromsmedicinerna.

När jag gick runt där i den fyrtiogradiga värmen kunde jag inte låta bli att tänka på att måste ha varit precis så här det var i Nordamerikas indianreservat i slutet av artonhundratalet. Vart jag än vände blicken dukade en Sitting Bull undan för spriten. Säkert såg det heller inte särskilt annorlunda ut i Lapplands kyrkbyar. Utrotning är ju i grund och botten universellt, en mycket mänsklig process. Varhelst mänsklig civilisation har dragit fram har ekonomisk vinst skattats högre än de främmandes rätt att existera. Mänsklig utveckling har alltid inneburit marginalisering av de människor som saknar potential.

Om femtio år kommer sanfolket bara att finnas kvar på Europas antropologiska museum. Liksom alla andra kulturer som stötts bort på vår väg framåt kommer de endast att finnas kvar på ljudband och i bensamlingar, utställda för tillfälliga visningar i sällan besökta lokaler. Det kommer vara som om de aldrig funnits.

Vi andra lämnar dem bakom oss och drar vidare mot nya mål i en ständigt ljusnande framtid.

Mycket kan sägas om Afrikas snabbast växande stad, som ju nu också är mitt hem, men särskilt inspirerande är Gaborone inte. Få huvudstäder lär lämna så mycket i övrigt att önska vad gäller mötesplatser, intryck eller i egentligen vad som helst. Staden ligger på 1200 meters höjd, är fullständigt platt med undantag för en kulle i ena hörnet, är uppbyggd efter en ortodox rutnätsplan och saknar dessutom centrum. All kommers sker på ett antal parkeringsplatsomgärdade köpcentrum som ser ut precis som köpcentrum var som helst annars i världen. Bostadsbebyggelsen består genomgående av enplansvillor, även om standarden är högst varierande. En del hus är byggda av korrigerad plåt, andra i alla fall delvis av marmor. Fattig och rik skiljs åt av privata berlinmurar och elektriska stängsel. Något gatuliv finns inte att tala om, vägarna har inte ens trottoarer. Istället tar sig folk fram i sina bilar så snabbt som möjligt under varierande alkoholpåverkan. Mitt emellan Aids och svartsjukemord intar trafikolyckor en imponerande andraplats på listan över vanligaste dödsorsaker i landet. Om jag skulle jämföra den här staden med en annan plats ligger Los Angeles sjavigare stadsdelar väldigt nära till hands. Det är samma hus av papperstunna väggar, samma handeldvapen och samma avgaser. Det är samma känsla av att vara omgiven av desperados som lever här och nu och inte sedan.

Nåväl, det skall inte sägas annat än att även sådana städer kan ha sin diskreta charm och på det hela taget har jag trivts fint så här långt. Likväl kändes det som en befrielse att äntligen lämna Gabs City och bege oss iväg nu i fredags morse. Tillsammans med Marcello, min trombonspelande granne från Neapel som är i Botswana under något oklara omständigheter, hade jag smitt planer under ett antal dagar. Vi hade bägge två, oberoende av varandra, kommit fram till att vi för att stå ut behövde en utväg, ett andningshål, ja, någonting totalt motsatt den afrikanska storstaden. Således hade vi gemensamt, på jakt efter en fristad, vecklat ut den stora Michelinkartan över Södra Afrika på hans grovhuggna skrivbord. Tack vare ännu ett strömavbrott lystes kartan blott upp av ett stearinljus fladdrande sken, vilket skapade en skarpt dramaturgisk ljussättning. Vi sökte planlöst bland alla orter, vägar och namn. Slutligen fann vi en plats som kunde leva upp till våra förhoppningar. Rakt norr om där vi bor bredde nämligen Kalahariöknen ut sig över flera centimeter av kartan. Blotta namnet lovade att vi där kunde finna det vi suktade efter, det vill säga något väldigt annorlunda. Sandra, den portugisiska tolken från Moçambique instämde fullt i detta resonemang och anslöt efter att vi väl hade invigt henne i våra planer. Således beslöt vi oss för att tillsammans bege oss mot öknen på fredag morgon.

Kvällen innan avfärd hade vi packat trunken full med vattenflaskor, butternuts och bleckblåsinstrument. Lufttryck hade kontrollerats. Kylarvatten hade fyllts på. Khakiställ hade lagts fram. Grannens tupp hade sedan väckt oss alla runt fyrasnåret på morgonen. Redan innan utsatt tid befann sig samtliga på gårdsplanen. En begeistrad anda låg i luften. Efter en lika förvirrad som uppslitande kartografisk dispyt, som inte avgjordes före kompass införskaffats och majoritetsbeslut fattats rörande vilket väderstreck en kompass egentligen pekar åt, rullade vår jeep slutligen ut genom gallergrinden, bort genom Broadhursts morgontrötta gränder. Innan vi lämnat Gaborone bakom oss och kom fram till avtagsvägen mot Molepolole körde vi förbi informationsministeriet, vars orwellianska namn till och med skulle få den mest hårdnackade despot att rodna.

Därefter var det körning i två timmar fram till Molepolole, en stad ungefär som Gaborone, dock mindre och än smutsigare, sedan ytterligare en timme till Leth!lakeng, där vi fyllde på kylarvatten och införskaffade tidningar om vägförhållandena. Vägen därifrån fram till Salajwe vid Kalaharis port är nämligen allt annat än tillförlitlig och många är de som kört fast i den finkorniga sand som efter ett regnväder kan förvandlas till en lättflytande sörja som paraliserar varje försök till rörelse. Den sikhiske bensinmacksägaren, vars skäggväxt imponerade på oss alla, sade emellertid att vägen var bättre än på länge.

Så visade sig också vara fallet. Körningen gick strålande. Vi mötte inte en enda bil på vägen från Leth!lakeng till Salajwe, bara en och annan åsnedragen kärra. Mellan dessa byar såg vi många barn dra runt i stora grupper i iögonfallande avsaknad av äldre, sannolikt beroende på att Leth!lakeng med omnejd är hårdare drabbat av Aids-pandemin än de flesta landsändar. Föräldrarna är ofta i bokstavlig mening uppslukade av jorden. Innan vi kom dit hade jag hört historier om Peter Pan orphanages, samhällen där vuxna helt saknas. Uppenbarligen var det ett sådant gäng vi stötte på när vi väl kört igenom byn, ja faktiskt flera kilometer efter att vi passerat den dammiga byn Salajwe.

Det är egentligen omöjligt att förstå vad de gjorde där, på vägen som bara bär till ödemarken. Uppkrupna på en åsnekärra satt de i alla fall, ett tjugotal ungar i sex- till tioårsåldern som hoppade ner på vägen när de såg oss komma körande. De sprang sedan runt på vägbanan vilt tjutande, hoppade omväxlingsvis upp och ner och skakade hand med oss. Naturligtvis talade de inte engelska, sannolikt inte heller setswana. Men även om vi hade behärskat khalakhadi, deras eget språk, så skulle vi nog inte ha lyckats prata med dem. De var för vilda för att hålla ögonkontakt mer än två sekunder, fullt upptagna av att skratta åt oss, som de betraktade som ett vansinnigt roligt avbräck på den långa resan mot Neverland. Efter att ha underhållit dem ett tag körde vi vidare mot porten, med tio ungar springande i våra sandiga hjulspår. Redan lite efter lunch var vi framme vid Khutse, sista stoppet innan själva öknen.

Jeepen är tankad, bössan är laddad och locket är lagt på brunnen.

Imorgon bitti klockan sex kör jag in i öknen. Vi ses på andra sidan.

Efter ett tag närmar man sig Lobatse Township, som ligger uppkrupen på kullkanterna. Det finns inte mycket att se, några sydafrikanska butiker, en järnaffär, någon skomakare och kvinnor som säljer butternuts. Det är en stad som få åker till men många reser igenom. I dess mitt finns nämligen det vägskäl som är navet i Södra Afrika.

Svänger man åt höger gör man bäst i att ha dricksvatten och bensindunk i bagageutrymmet. För inte före efter tusen kilometer genom ändlös öken på Transkalahari Highway kommer man fram till Namibias huvudstad Windhoek, sannolikt utan att träffa vidare många människor på vägen. Skulle man istället svänga åt vänster kommer man till Johannesburg och Soweto, Sydafrikas bultande hjärta, där en bibel och en Colt .45 är det enda försäkringsskydd som står till buds. Lite längre bort ligger Swaziland, det enda landet i världen med fler HIV-smittade än Botswana, där bortom Mozambique och sedan Indiska Oceanen.

Skulle man istället kör rakt söderut är man alldeles strax framme i Mafikeng, så fort man passerat gränsen. Vad jag har hört skall det vara ett ganska sömnigt ställe. Men Mafikeng var den stad varifrån Britterna styrde Bechuanaland, det som sedan blev Botswana, av den enkla anledningen att det inte fanns en enda stad i Bechuanaland att styra området från. I Mafikeng hade britterna så fullt upp med att spela krocket och blanda sin Gordon’s Dry med Tonic att de inte orkade bry sig om att göra Bechuanaland till en koloni. Området kallades något vagt för ett ”protektorat”. Där fanns ju ändå inget annat än öken och bushmän. Därför sågs det i Mafikeng mest som ett dåligt skämt när några betswanahövdingar ville förklara självständighet. Dom får väl skylla sig själva, sade administratörerna i Mafikeng, spelade ytterligare ett parti bridge och fortsatte recitera Byron för varandra.

Det brittiska protektoratet Bechuanaland år 1887

Vid tiden för självständigheten, år 1964, fanns det bara fem kilometer asfalterad väg i det nya landet Botswana, från gränsen och halvvägs till Lobatse. Tre år senare hittade man diamanter under öknen och de före detta administratörerna i Mafikeng fick anledning att ångra sig. Därifrån, från mitten av sextotalet och fram till nittiotalet utvecklades Botswana till Afrikas kanske mest framgångsrika land, uteslutande tack vare diamantfyndigheterna. Det var också från diamantgruvorna sjukdomen kom, som skulle äventyra alla framsteg. Unga gruvarbetare tynade bort i helt vardagliga åkommor och det tog inte lång tid att konstatera vad deras försvagade immunförsvar berodde på. Men det är en helt annan historia.

Lobatse Township

Själv skulle jag inte till vare sig Windhoek, Johannesburg eller Mafikeng utan just till Lobatse, där den Botswanska högsta domstolen hade högtidlig invigning. Under en utdragen ceremoni med många högstämda tal, där jag hade äran att sitta bredvid Zimbabwes ambassadör, presenterades domarna i sina peruker. Sedan bilfärd till Botswana Meat Commission där jag träffade landets största boskapsägare. Även om man i Botswana talar lika tyst om hur mycket boskap man äger som man i Europa talar om sitt banksaldo så är det den allmänna meningen att han, i ett land där rikedom mäts i boskap är rikast utav alla.

Vad som föranledde mitt besök var att han uttryckt önskemål om att komma i kontakt med Svenska lantbrukare och lära sig hur svenska bönder samarbetade för att därigenom kunna samordna den botswanska köttexporten. Med produktionskostnader som är lägre än Brasiliens hägrar Europamarknaden och han slängde statistik emot mig om hur mycket arbetstillfällen som kunde skapas medan vi hoppade in i hans jeep och körde mot ägorna. Vilt gestikulerande pekade han ut fornlämningar, tomatodlingar och anställda. Sedan diskuterade vi mul- och klövsjuka, handelshinder och skissade på en handelsdelegation till Stockholm medan han visade mig alla sina kossor.

Jag fick också tillfälle att prata en del med de anställda om hur de betraktade det faktum att de fick lönetillägg om de regelbundet hiv-testade sig, en modell som är unik bland arbetsgivare i landet. I vanlig ordning såg kvinnorna på preventionsarbete som något mycket positivt, i synnerhet som lönetillägget även utgick till de som testats positivt och hämtade ut sin bromsmedicin. Männen tyckte å andra sidan det var en förolämpning att det överhuvudtaget insinuerades att någon av dem kunde vara smittade. Te intogs sedan framför residenset innan jag vände åter till Gaborone.

Barriären mot vansinnet, också känd som Bangaloremuren

På sista tiden har det varit dåligt med uppdateringar på den här sidan. Somliga läsare har spekulerat i att jag ånyo skulle ha brutit kommunikationslinjerna efter ännu en ambitiös ansats. Jag kan försäkra er att så inte är fallet. Det är inte jag som har brutit kommunikationen med omvärlden. Det är min lokala skrothandlare tre kvarter bort.

Någon gång i början av veckan bestämde han sig nämligen för att jag hade sagt vad som behövde sägas, tog fram sin sax och sprang iväg med min telefonledning en mörk natt för att sälja den som kopparskrot.

Det skall sägas att jag tagit saken med större jämnmod än mina grannar, vars internetuppkoppling jag dittills hade nyttjat i smyg. Det är ett indiskt par i fyrtioårsåldern, bägge två vansinnigt belevade. Fram tills ledningen klipptes låg frun ständigt på sin divan på verandan. Hon brukade ringa långdistanssamtal till väninnor i Bangalore medan hon drack vitt vin och förstrött bläddrade i The Newyorker. Mannen satt för det mesta bredvid, ofta klädd i beige linnekavaj och läste Tjechov, undantaget då de tillfällen när han knöt slipsen och öppnade sin laptop för att omfördela posterna i sin aktieportfölj.

Ni förstår, mina grannar från Bangalore hade målat in sitt lilla hörn av civilisation mitt i bushen. De hade tänkt på allt. Sattelitdisken monterad på taket. Barnen ivägsända till internatskolor i England. Elektriskt stängsel inkopplat som skydd mot Afrika. De hade till och med installerat en dieselgenerator som garanti för ständigt frysta margaritas. Likväl lyckades den lokala skrothandlaren slå denna Edens lustgård i spillror med en enkel sax. Igår slängde de in sin packning i jeepen och tryckte gasen i botten med riktning mot Port Elizabeth. Sant är att den nya sköna världen är skör som en tremillimeterskabel.

Själv gick jag bort till skrothandlaren för att frankt fråga honom hur det kunde komma sig att han var den enda personen i området vars ledning fortfarande var intakt. Han förnekade kategoriskt all inblandning och frågade istället om jag behövde köpa en ny telefonledning. You must have them in stock, svarade jag.

Således har ett antal rapporter blivit liggande i min dator i väntan på ett tillfälle att publicera dem. Utrikesförvaltningen förbjuder kategoriskt användandet av externa minnesenheter på sina datorer så jag är hänvisad till internetcaféer. Jag ber er därför ha överseende med ett antal tillbakadaterade inlägg. Betänk, kära läsare, att världshistorien alltid tecknats i efterhand.

Jag vill minnas att Hemingway någonstans i The Short Happy Life of Francis Macomber skriver att en pojke inte blir man förrän han skjutit sin första buffel. Fram tills nu har jag inte fäst någon större vikt vid detta manlighetsbegrepp. Det faktum att Hemingway vid andra tillfällen hävdat att det krävs både nedlagda tjurar, skjutna falangister och en direkt hälsovådlig whiskeykonsumtion för att inträda i männens skara har helt enkelt gjort att hans genusteori förlorat i trovärdighet.

Vad gäller buffeljakt är jag också rädd för att jag måste göra er besvikna. Faktum är att jag inte ens inhandlat de khakifärgade chinos som verkar vara obligatoriska i de postkolonialistiska turistströmmarna på denna kontinent. Inte heller fick jag någon tropikhjälm i julklapp trots enträgna böner till min familj. Jag har inte körkort, än mindre fyrhjulsdriven bil. Således befinner jag mig i alla avseenden bortsett från de rent geografiska fortfarande långt ifrån de hemingwayska mandomsritualerna.

Likväl har jag påmints om det där citatet varje gång jag hamnat framför en spegel i det här landet. Saken är nämligen den att min skäggväxt accelererat till dubbel hastighet sedan jag landade i Botswana. Utan framgång har jag försökt hitta en förklaring till detta fenomen. Säkert är i alla fall att jag skulle se ut som en mopedist från Säffle hälften av tiden här nere om det inte vore för min flitigt använda rakhyvel. Som om detta symptom på en återvändande pubertet inte vore nog har även min röst blivit avsevärt mycket skrovligare. Jag har börjat dricka gin utan tonic. Jag har upptäckt mig själv omedvetet sjungandes Tom Waits i duschen.

Afrika gjorde mig till man innan jag ens hann sikta min första buffel.

Det har varit några intensiva dagar, varför jag syntes mig förtjänt av en stunds stillhet igår kväll. Sålunda satte jag mig på en bar efter jobbet för att koppla av en smula. Liksom för att låta omständigheter och realiteter sjunka in en aning.

Jag var inte riktigt säker på hur jag skulle hitta hem men det kändes ändå ganska lugnt ändå eftersom jag hade fått numret till en taxichaufför som tydligen skulle veta var mitt hus låg. Väl så, tänkte jag, beställde en botswansk lager och bläddrade i The Gazette. Det var en ganska trevlig bar, kunder och glas kom och försvann om vartannat. När jag väl lagt upp mina pulamynt på disken och ringde taxichauffören för att ta mig hem hade jag svårt att förstå honom. Mottagningen var bristfällig och han talade dålig engelska med många ord på Setswana (folk brukar blanda olika språk ganska friskt när de talar med varandra). Jag förklarade vem jag kände och att det var deras hus jag hyrde. Han frågade gång på gång hur jag hade fått hans nummer och ursäktade sig för att han inte kunde köra mig (but mister, I am very sorry but I am in Francistown now and I cannot drive you…) och gav mig istället numret till sin kusin, som det visade sig, inte överhuvudtaget talade engelska.

Jag gav upp och viftade in en bil som kördes av en nyanländ invandrare från Zimbabwe som inte kan ha varit mer än sexton år gammal. Så svårt kan det ju inte vara att hitta hem. Jag förklarade att jag inte kunde adressen men ville åka till ett hus somewhere in Northeastern Broadhurst, a house with a blue gate, I will recognize it once we’re there, osäker på om någon av de uppgifter jag lämnade stämde. Således körde vi runt, först en timme runt Broadhursts alla gränder. Jag ursäktade min bristande lokalkännedom med allt sämre skämt …You see it wasn’t this dark when I was here last time eller …I bet you take me for a tourist by now, hu?

När jag till slut började tveka på om grinden verkligen var blå stannade han bilen och sade Now Mister, we go home to my house fuel gas and think. När jag något skamsen erbjöd mig att betala en tank på en bensinstation klappade han handen mot den spruckna instrumentpanelen och förklarade att we got better fuel at home, med en stämma så förlåtande att Jesus själv skulle låta som Janne Josefsson i jämförelse. Vi körde ett tag innan vi kom fram till hans hus, där vi tydligen skulle vänta på en av hans kompisar som jobbade på en bensinstation och således kunde sno med sig en dunk bensin hem. Han skulle bara sluta sitt skift först och äta något på vägen hem. I väntan på drivmedel hälldes te upp i plåtmuggar och den andra killen som bodde i huset började givetvis prata fotboll.

- Europe, hu? You like Manchester or perhaps Arsenal?

- Not so much. GAIS is my team.

- They play in Champions League?

- Not yet. But we are heading there. Right now the team is too unbalanced. No good striker.

- I see. A good team must have balance. That is why Botswana always loose. No good striker either. But who is the most famous player in your team?

- Puma Holmberg, named like the American cat. Unfortunately he retired.

- I am sorry to hear that.

Efter ytterligare några kilometer på mörka gator svalde jag till slut stoltheten, ringde ambassadören och förklarade min belägenhet. Hon var mycket förstående och tyckte det var precis lika komiskt som jag själv. Vi åkte hem till henne och drack ytterligare en kopp te innan hon kollade upp adressen och körde mig hem. Väl i mitt hus försökte jag fruktlöst somna. Jag hade druckit för mycket te.

Det bästa med historien är att det senare visade sig att jag hade fått fel nummer till taxichauffören som skulle ha kört mig hem från baren. Således var det en fullständig främling i Francistown, otaliga mil härifrån, som beklagade sig över att han tyvärr inte kunde köra mig hem. Det säger ganska mycket om hur vänliga folk är i det här landet.